eskelinen.blogg.se

Strax innan jul fick jag nog och började samla mig ork att ta tag i mitt problem på nytt, har ju ändå bråkat med eländet i snart ett år i sträck och varit riktigt nere i mellan åt. Min största vändning i min kamp kom nog när jag en morgon vaknade vid fyra tiden på morgonen och var dödstrött, känslan går inte att beskriva till någon som inte har varit med om det själv. Efter en snabb blick på klockan och med vetskapen om att jag borde kliva upp en timme senare och köra 12 mil till jobbet (jobbade på annan ort) fick mig att börja tvivla om jag verkligen orkade mer. Jag upplevde någonslags rädsla och ångest som gjorde mig rädd. Tanken som snurrade i huvudet var "Om jag åker idag så kommer jag inte hem igen", dem orden hörde jag i bakhuvudet hela dagen och fortfarande, det är läskigt att en man ens kan bl så dåligt. Skickade sms till en kollega och meddelande att jag inte var tillräckligt bra för att köra bil den dagen. Tre av de kommande fyra dagarna låg jag och sov, orkade hämta ut ett recept läkaren skrev ut men mer än så klarade jag inte av att göra. I samma veva fick jag även ordentliga fortkörningsböter vilket var den andra väckarklockan. Jag borde nog börja tänka på mig själv och inte bara andra.

Så i julas efter att jag börjar tillfriskna från en lunginflammation blev jag säker på att jag vill göra något med mitt liv, jag vill inte tillbaka till det liv jag levde för ett halv år sen. Äta värktabletter/smärtstillande på dagarna och sömnmedel på nätterna för att kunna klara av vardagen.

Så efter nyår tänkte jag testa med att ändra kost och börja träna, skaffade en crosstrainer mest pga av att inte behöva släpa sig till gymmet och kunna nära träna när jag vill. Kosten har varit ganska så lätt att hålla, det är väl gått ner lite potatis, makaroner och en och annan godis men i det stora hela. Jag har ju inte något sug efter kolhydraterna som jag har haft tidigare, den har ju minskat lika så storleken på portionerna.

Det har ju varit svårt i omgångar, tröttheten och lite ömma muskler men det kan lika gärna bero på träningen som av 'sjukdomen'.

Efter tre månader av värk och smärta samt trötthet levde jag ändå med en förhoppning att det skulle gå över lika fort som det kom, men efter tre månader ringde jag till vårdcentralen och bokade tid.

Läkaren lyssnade på min historia och undersökte ryggen och benen och konstaterade att det fanns ömhet och enorm stelhet på vissa platser. När hon sa "Har någon tidigare nämnt Fibromyalgi?", jag skakade på huvudet och fick en klump i halsen, jag hade ju läst om den sjukdomen och mycket stämde in då mig. Läkaren fortsätter "Vet du vad det är?". Jag nickar och säger att det är en sjukdom som leder till bland annat smärta/värk, ömhet/stelhet och trötthet. Och framför allt sjukdomen är i många fall livslång. Jag hade svårt att hålla tillbaka tårarna, det kändes hårt med tanke på att jag hade knappt orkat de tre senaste månaderna och tänka då att man ska leva med det resten av sitt liv.

Läkaren skickade en remiss till reumatologen men då inget reumatologisk hade hittats i blodprover kom remissen tillbaka, men läkaren gav inte upp utan skickade mig till en privat reumatolog. Som inte kunde hitta något mer än vad jag redan visste sen tidigare, frisk som en nötkärna på papper men varför räcker då inte vanliga smärtstillande för att hålla smärtan i styr när det är som värst. Då inget annat läkemedel hjälper har jag de senaste månaderna lev med endast Tramadol som sista utväg när det är som jobbigast, det är nämligen det enda som hjälper för min del.

Har hela mitt vuxna liv haft återkommande värk i knäna och rygg, för cirka ett och ett halv år sen när jag gjorde mitt examensarbete bröt ett elände ut som man inte ens vill att sin värsta fiende ska behöva gå igenom. Värken i ryggen ökade, fick en trötthet som gjorde att jag somna så fort jag kom hem, och värk i leder dock upp, något som jag aldrig hade varit med om tidigare.

 

Vissa dagar kunder jag inte ens hålla i en penna pga att det gjorde så ont i händerna, gick runt med ragg-sockor på sommaren för jag frös om fötterna. Där började en resa genom sjukvården som i efterhand känns som en förnedring och ett helvete. Hur skulle det kännas att ha ont och inte veta vad det beror på och läkarna verkar inte ens tro en, det är normalt med värkande leder, har du försökt gå ner i vikt osv.

 

Ett antal blodprover och läkemedels byten och besök hos sjukgymnasten gav jag till slut upp, det börjades tom pratas om smärt klinik när jag träffade en fjärde läkare som verkade vettig för engångsskull.

 

Värken försvann sakta och helt plötsligt fungerade jag nästan normalt igen, åkte ut på ett arbetsuppdrag som betydde över 60 timmars veckor med arbete och resor. Började tro att det var stress som gjorde att jag blev sämre då jag kunde ha ont i dagar efter att min projektledare ringde och ställde frågor.

 

Åt enligt LCHF i tre veckor och kan säga att jag aldrig hade mått bättre trodde att mitt liv började vända innan jag fick nästa kall dusch, hade ätit socker, mjöl, osv samt öl under en helg och så över en natt började smärtan och värken bli värre. Efter detta hade jag ont konstant/dagligen någonstans i kroppen, spända, ömma, värkande muskler, ryckningar osv, jag sov uselt och började gå in i en mörk period i mitt liv, orkade knappt göra mina 40 timmar i veckan, sov när jag kom hem och vaknade trött på morgonen. Då började nästan ett år av dimma.